Och ingen kommer till ditt försvar, så du står givakt med din rygg rak och tar fyrahundra slag

Har trillat in i en period då sömnen inte vill som jag vill alls. Det kvittar om jag försöker eller ej, magen håller mig lik förbannat vaken natten igenom och jag bara vänder och vrider mig som världens virvelvind när jag väl lyckats. Att dessutom lyckas bota magkatarr med sömnbrist är stört omöjligt, det vet jag ju sen förut. Sömnbristen tar dock fram en sida hos mig som jag inte är särskilt förtjust över. Hela kroppen blir plötsligt som förlamad av den där känslan av att inte vara tillräcklig, att helt enkelt inte duga och det gör mig så ledsen fastän jag knappt kan förklara varför känslan ens dykt upp. Det är som om alla drömmar och all motivation och ork bara flugit sin kos, och kallat fram det mörka hålet i min bröstkorg som jag så envist pressat ihop och gömt undan. Jag känner mig helt enkelt som ett tomt skal, som bara lever och andas och gör i ett evigt väntande på dagen då allting äntligen ska falla på plats. Då håret är långt och träningen är regelbunden och pengar och jobb och körkort och hälsan och allt annat är löst så att den gnagande oron någon gång kan få försvinna. Jag går långsamt under för att en dag byggas upp från grund och botten och känna fast mark under fötterna på nytt, och under tiden rämnar grunden jag står på och drömmarna försvinner utan att jag alls förstår.