När jag var liten hade jag ett vhsband som var tusen gånger mer värt än alla andra. Jag tjatade det om och om och gärna tusen gånger till, till mina föräldrars stora förtret. Jag hoppade runt på tår överallt i min Peter Pan-kjol som mamma sydde till en gymnastikuppvisning och sov med flätor för att få så lockigt hår som möjligt. Jag kunde varenda dansnummer utantill och visste exakt när det var dags att spola förbi alla trista. Michael Flatley var min första stora kärlek och varenda ögonblick han och ljuvliga Jean Butler var på scen tillsammans var det mest magiska jag visste. Lekte jämt att det var jag som var Jean och att det var jag som var så fin och duktig och fick dansa med Michael. Och än idag minns jag vilka nummer som är de mest fantastiska, i vilket ögonblick Michael susar fram och får publiken att häpna och när han och Jean ser som mest förtrollande ut ihop. Emellanåt rycker ett litet nostalgiryck tag i mig, och det går ju bara inte att låta bli att nörda framför youtube en stund.
Men vem kan klandra mig egentligen? Hur fina är de bara inte, och att de var och är helt fantastiska, kan ju ingen säga något annat om! Måste skaffa mig Riverdance-dvdn så jag kan börja nörda ordentligt. Fniss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar