jag är en så hemskt löjlig människa. och just nu är jag inne i en så enormt löjlig svacka att jag bara vill gråta och gråta och aldrig sluta igen. har verkligen noll i självförtroende, och är så patetisk att jag nästan borde straffas för det. stressad, pressad, panikslagen, ful, äcklig, trött, lat och löjlig. och tråkig. tråkig är ett ord jag är livrädd för, tråkig och trist så man glöms bort liksom. någon som bara står i bakgrunden men som ingen minns, det är det mest skrämmande jag vet. att glömmas bort, att någon bara ser förbi en. ett med tapeten utan att egentligen passa in överhuvudtaget.
ibland är det håret, ibland kläderna jag har eller inte har. ibland är jag inte tränad nog, ibland önskar jag mig kurvor och en kropp jag aldrig kan få. ibland är jag inte klok nog, ibland är jag skum och oftast tråkig, ibland är det pengar eller boende eller bara livet rakt av. nu är det allt på samma gång och det blir bara kaos av alltihop. luggen, träningen, stressen, skolan, framtiden, jobbet, livet, balen, fulheten, inspirationen, orken. allt. jag avskyr det verkligen
dör över stressen i skolan och paniken över livet. lyssnar sönder within temptations allra bästa och längtar ihäl mig efter min kärlek och sommaren som aldrig kommer (men som samtidigt skyndar på tok för fort). livet kan få gå och dö lite ibland faktiskt.
huvudkaraktären skulle heta något finurligt och se ut lite såhär
stämningen i filmen skulle vara lite såhär
hon skulle vara så förbaskat kär i honom, men han skulle inte veta att hon fanns
om dagarna skulle hon göra sånt här
hennes bästa vän skulle se ut såhär -
och hennes lillasyster skulle vara precis såhär
och temat rakt genom hela filmen skulle vara hångel. rätt och slätt. den skulle sluta olyckligt också, men den skulle vara himla himla fin. alla bilder härifrån
saknar redan ickeluggen mer än vad jag tycker om luggen, men tröstar mig med att det kommer bli kalasbra när den vuxit ut lite och jag vips har en snedlugg. fancy fancy. tills vidare kan jag fortsätta leka hippie/dagisfröken/madicken och låtsas att det är hur roligt som helst. har ett gäng bilder som ska upp här för övrigt, har varit både på museum och lite annat som jag vill visa. men det hinns inte med riktigt än för:
imorgon åker jag till min fina pojke! shit vad fyra veckor är lång tid. hatar det. men har hela natten på mig att packa och längta, och det är finare än finast. kikar förhoppningsvis in imorgon och lägger upp ett gäng bilder, annars är jag tillbaka på söndag! <3
how many centuries since you've climbed a balcony, or do you do this every night with someone else? you tell me that you never leave and I am almost afraid to believe it. why is it me you've chosen to follow? did you like the way I look when I am sleeping, was my hair more fun to tangle, are my dreams more entertaining, do you laugh when I’m complaining that I’m all alone. where were you when I searched the sea? - ghost, emilie autumn
jag dör över allt som händer i världen just nu. vill bara gömma mig under ett täcke och gråta tills allt blir bra igen. kan inte tänka på kläder, inte på barcelonaresan, inte på skolarbeten eller knappt något alls. bara elände snurrar i min skalle och inte ens sömn och systerkramar hjälper. vill så gärna hjälpa, men det känns så hopplöst och omöjligt och jag vet inte alls vad jag ska ta mig till. och alla inkompetenta idioter som vägrar inse situationens allvar går mig så på nerverna att jag bara blir ännu mer ledsen. åh vart tog den fina världen vägen?
(utan dig skulle allt göra så förfärligt ont. all min kärlek är enbart din)
idag skriver jag en uppsats och jobbar och har ont i hjärtat för min katt mår inte bra <3 dricker en smoothie med jordgubbar och knaprar halstabletter och ringer UM gör jag också. (studiedagar är ganska så bra dagar.)
Jag har alltid fått höra att jag är poetisk. Att jag jag får bli lastbilschaufför eller jobba på Ica eller fara till månen bäst jag vill, så länge jag aldrig i livet slarvar bort min kärlek till ord. Till skrivandet. Det jag alltid trott varit min passion, det jag brunnit för hela tiden. Om något i mitt liv var ödesbestämt, så var det att jag skulle skriva. Ord är det jag är bäst på - ord är alltså vad jag ska lämna efter mig här i världen, så har jag jämt tänkt. Därför känns det så värdelöst när alltihop plötsligt är helt tomt, inspirationslöst, viljelöst. All fantasi är puts väck, all ork som bortblåst. Det känns som om jag sprungit flera mil, och lämnat halva mig kvar bakom ett hörn någonstans. Det är bara skalet kvar som stiger upp 05:30 varje dag och gömmer trötta ögon under luggen jag önskar jag hade. Och nu står jag helt plötsligt inför tusen val och det känns som jag bara famlar i mörker utan slut.
Livet gick för fort där ett tag. Hur tusan lär man sig stoppa tiden?
idag har regnet bara öst ner. kallt som satan har det varit, men jag är lika glad för det. regn betyder att det i alla fall är för varmt för snö, och för varmt för snö klingar minsann fint i mina öron. jag längtar nämligen så mycket efter sol och värme och grönska att det knakar i hela lilla mig.
jobbade idag och höll alltså i två simskolelektioner för pyttesmå finingar. de var så duktiga och jag frös så jag trodde jag skulle dö lite där på slutet. men det gick hur fint som helst! och katten min har jag lekt med så mycket hela kvällen att han klöst min högerhand alldeles blodig. men vad gör man väl inte för en sådan sötsak till katt?
förresten, vet ni vad? en månad kvar sen flyger jag till barcelona, hurra!
tänkte bara kika in lite snabbt och berätta att jag faktiskt inte är död även om jag mår som en sådan, nästan kanske ungefär. sjuk som tusan och bloggen har jag alldeles glömt bort. tänkte bli frisk nu till helgen, så berättar mer då.
