Jag har alltid fått höra att jag är poetisk. Att jag jag får bli lastbilschaufför eller jobba på Ica eller fara till månen bäst jag vill, så länge jag aldrig i livet slarvar bort min kärlek till ord. Till skrivandet. Det jag alltid trott varit min passion, det jag brunnit för hela tiden. Om något i mitt liv var ödesbestämt, så var det att jag skulle skriva. Ord är det jag är bäst på - ord är alltså vad jag ska lämna efter mig här i världen, så har jag jämt tänkt. Därför känns det så värdelöst när alltihop plötsligt är helt tomt, inspirationslöst, viljelöst. All fantasi är puts väck, all ork som bortblåst. Det känns som om jag sprungit flera mil, och lämnat halva mig kvar bakom ett hörn någonstans. Det är bara skalet kvar som stiger upp 05:30 varje dag och gömmer trötta ögon under luggen jag önskar jag hade. Och nu står jag helt plötsligt inför tusen val och det känns som jag bara famlar i mörker utan slut.
Livet gick för fort där ett tag. Hur tusan lär man sig stoppa tiden?
(hjälp)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar