Alltså skogen. Det finns verkligen ingen annan plats där tystnaden är så välkommen och där hjärtat inte längre behöver slå i etthundranittio för att hinna med. Där är det liksom okej att bara vara, bara se och bara röra. Ta in alla dofter och ljud och smaker. När jag vandrar runt i skogen känns allting rätt. Även om det regnar eller blåser så det viner i öronen eller om fötterna halkar runt i leran där stigen en gång kanske funnits. I skogen känns det nämligen precis som hemma. Hemma är där hjärtat är, och min alldeles egna bultande muskel hör nog hemma någonstans i djupet under mossa och tallbarr. Här kan jag vara häxa och alv och nörd och ledsen och glad och rädd på samma gång utan att det spelar någon roll, för ingen förutom skogen behöver få se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar