Är så glad över den där tröskeln som plötsligt infunnit sig i mitt liv. En hörna i min tillvaro som vuxit sig så sprudlande och stor att den inte längre ryms i den vrå mitt lappade hjärta har att erbjuda. Ett steg är vad som krävs, och sen står jag där. På andra sidan denna tröskel skymd bortom en avgrund så djup att blotta tanken ger mig svindel. Och ändå står jag här, beredd med andan i halsen och bara väntar. När tiden är rätt ska jag plocka upp dig, och ta dig långt härifrån som han sjunger. När tiden är rätt och hjärtat slutat vibrera i bröstkorgen och impulserna ersatt förnuftet står jag där, och jag tänker inte se tillbaka. (Och ni anar ingenting ingenting, och jag avslöjar inte någonting någonting.)
Min tillvaro består för stunden av drömmar och klorvatten och en hopplöshet som gnager för djupt i hjärtat för att jag ska kunna nå. När kära vänner, blev jag plötsligt åter så trasig? Jag trodde den tiden var förbi och nu står jag här med rötterna begravda precis lika djupt i backen som förut. Intenuintenuduharvaritdärförutmenintenuintenu,varmodig viskar höstvinden och jag knäpper jackan och skrattar/skriker/kämpar/fryser/överlever och plötsligt är dagen och även nästa förbi och sommarvindar har blivit till höstvindar i väntan på vintervindar. Trösten finns i höstlöv och minnet av kyssar och barn vars beundran både skrämmer och gör mig lycklig bortom ord. Jag? Beundrad? Åh himmel.
(Jag har inte knäppt en enda bild under september månad och det värker i mitt hjärta. Men snart fina, snart.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar