Hade allt varit som förut, så hade jag ringt dig inatt. Jag hade fått höra dina skorrande r och ditt skratt och din kristianstad-dialekt, och genast hade jag mått lite bättre. Du hade oavbrutet berättat om din flicka, och jag hade berättat om allt, precis som vanligt. Vi hade skrattat åt att jag aldrig badade i din pool i somras, och du hade frågat om mina allergier igen. Det gör du ju jämt, och den här gången hade jag faktiskt kunnat berätta något bra. Du hade skrattat åt mitt löjliga fnitter och jag hade berättat att jag är kär. Och du hade sagt 'åh vad bra! men vet du vad? jag saknar dig ändå'. Molly hade skällt i bakgrunden och du hade suttit i uterummet och rökt hela tiden. Samtalet hade hållit på till kanske fyra eller fem, eller kanske ännu lite längre. Sova går ju bara inte när man pratat med dig. Då är man så studsig och glad att sömn gör en tokig.
Fan Viktor. Du var så jävla vacker, vet du det? Du är. ÄR så jävla vacker. För något måste du ju fortfarande vara.
Det finns så mycket jag vill berätta för dig. Så mycket som du skulle skratta åt. Alla säger att jag är påfågel, Viktor. Du lurade mig att du var rädd för såna, men det vet jag att du aldrig var. Jävla tok. Jag kan äta marabou-choklad nu förresten. Jag har smakat flera sorter, men inte apelsinkrokant ännu. Jag lovar att det blir nästa. Jag har hyfsat långt hår nu, men inte tillräckligt. Jag spelar prins i en pjäs i skolan och jag ska till Barcelona i vår. Jag kan rabbla tusen saker, men egentligen vill jag mest bara säga förlåt. Förlåt fina Viktor. Jag känner mig så hemsk som blir såhär förtvivlad först nu. Som inte kände någon annan än dig där, och dig kände jag inte ens tillräckligt. Fan fan fan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar