I just live because i love to and that's enough you see

Idag har jag skrattat åt får och letat vackra höstlöv. Alldeles tillräckligt, och fint som snus.

If i have to switch the lights off, i wanna switch them off with you

f; weheartit

Jag är så trött på tiden. Att allt det viktiga kommer före det som värmer hjärtat, och när hjärtat äntligen är redo så har tiden rusat förbi utan att vänta. Jag är så trött på väntan. Att trasslet aldrig blir fint för det växer kanske en halv centimeter i månaden och jag blir så himla ledsen. Att det finns så mycket jag vill göra, men när och hur och vart har allt modet tagit vägen? Jag bara gör och gör och gör och ändå blir ingenting gjort. It breaks my heart, mina fina, and I don't know what to do about it.

"early thursday mornings
wipe away the flies
the crossfire fight for action
in between your thighs
and every touch is sacred
when they leave the room
if i have to switch the lights off
i wanna switch them off with you" - iamx, this will make you love again

(ikväll har jag lyssnat tjugosex gånger. imorgon blir det minst lika många till. finare finns ju inte)

And all that's left is fragile breath and failing lungs

Är så glad över den där tröskeln som plötsligt infunnit sig i mitt liv. En hörna i min tillvaro som vuxit sig så sprudlande och stor att den inte längre ryms i den vrå mitt lappade hjärta har att erbjuda. Ett steg är vad som krävs, och sen står jag där. På andra sidan denna tröskel skymd bortom en avgrund så djup att blotta tanken ger mig svindel. Och ändå står jag här, beredd med andan i halsen och bara väntar. När tiden är rätt ska jag plocka upp dig, och ta dig långt härifrån som han sjunger. När tiden är rätt och hjärtat slutat vibrera i bröstkorgen och impulserna ersatt förnuftet står jag där, och jag tänker inte se tillbaka. (Och ni anar ingenting ingenting, och jag avslöjar inte någonting någonting.)

Min tillvaro består för stunden av drömmar och klorvatten och en hopplöshet som gnager för djupt i hjärtat för att jag ska kunna nå. När kära vänner, blev jag plötsligt åter så trasig? Jag trodde den tiden var förbi och nu står jag här med rötterna begravda precis lika djupt i backen som förut. Intenuintenuduharvaritdärförutmenintenuintenu,varmodig viskar höstvinden och jag knäpper jackan och skrattar/skriker/kämpar/fryser/överlever och plötsligt är dagen och även nästa förbi och sommarvindar har blivit till höstvindar i väntan på vintervindar. Trösten finns i höstlöv och minnet av kyssar och barn vars beundran både skrämmer och gör mig lycklig bortom ord. Jag? Beundrad? Åh himmel.

(Jag har inte knäppt en enda bild under september månad och det värker i mitt hjärta. Men snart fina, snart.)